Snart är jag på andra sidan horisonten, en 11 timmaras flygresa bort. Ja,om bara några timmar lyfter planet som ska föra mig bort. Bort från kalla Sverige till slutdestinationen Thailand. Så jag vill bara önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. För snart lyfter jag och lämnar Sverige långt bakom mig.
It's like a picture of a loved one in disguise or
it's like finding something pretty in a jar of lies and
if you want just hide your eyes behind your hair
but you can't see me then you can't find me anywhere
But we're all happy cause the streets they're always there for us
and it's quite scary when you wake up in the same old clubs
It's getting darker and I know this time wasn't meant for us
So won't you please please please come back to me
Nummer 8; ett högt eller lågt nummer beroende på vad man räknar. Just nu är 8 alldeles för mycket alldeles för tidigt och inget man kan göra nått åt. Men jag hoppas att vi stannar där ett tag till.
två tomma koppar och smulor på ett fat
sökandes framtiden utan att se klart
Ångest. Varför blir de alltid så fel? Försöker klamra sig fast även om allt faller samman. Varför vara den man inte vill vara? Känner fortfarande lukten av nederlag.
Min hjärna är ungefär som mitt rum just nu; väldigt rörigt och helt oorganiserad. Nerbäddad av ett tunt snötäcke och mörker vandrar jag gatorna som fortfarande är dom samma med musik i mina öron och allt blir så mycket lättare för en stund, så mycket vackrare. Men jag är alldeles för förvirrade, förtvivlad och alldeles för trött för att tänka, känna lr förstå. Jag behöver städa...
Snön faller sakta mot marken och snart lägger sig mörkret som ett täcke över oss. Och jag saknar att jag inte känner dig. Du är flera mil bort men ändå precis runt hörnet. Precis utom räckhåll.
(Bilden är stulen från Jonte, men föreställer mig så jag tog mig friheten.)
Nu är det novemberlov. Inte för att det är november än, men lovet heter så. Lite konstig egentligen. Men snart, riktigt snart är det november. November är en härlig månad har jag kommit fram till; Dans i november mörkret. Dans, november, mörker. Nog för att man inte brukar förknippa mörker med nått bra, men allt får ett helt nyss ljus.Jag orkar inte längre. godnatt
wondering down the same streets we allways done
in this town
my home for a lifetime
memorys from a summer long gone
waiting for something better to come
but life wont start until here is some place else
then you´re life wont go to waist
350 år gammat hus, skräckfilm, mörker och massor av historier. Så såg min gårdagskväll ut. Men nu sitter jag här och kan inget annat än njuta av tonerna melodierna och meningarna, ja orden som forsar ur högtalarna. Laakso laakso laakso, jag är fast. De första snöflingorna har kommit ikv, men dom förvandlades fort till regn. Det är halt på vägarna å min fötter värker.
Regnet det bara öser ner och jag bara väntar på att den där dagen ska komma. Dagen då jag lyfter och lämnar allt bakom mig. Bara två dar kvar tills jag kan ligga å sola på en strand i Medelhavet. Men just nu är jag fast i den gråa vardagen och regndroppar forsar ned för mina fönster och smattrar på taken. Ganska mysigt egentligen men nu kunde de få sluta tycker jag.
Har suttit uppe på CaféViktora och fikat med Evelina och haft utsikt enda bort till dit dimman och molnen hopade sig. Men jag trivdes i regnet. Smatter, smatter på mitt paraply och jag nynnade på "regnet det bara öser ned" och andades in den friska luften. Men de är mycket nu och det ska bli skönt att komma ifrån allt. Inte behöva tänka ut vad man egentligen vill och hur man ska lösa nästa problem. Så jag sysselsätter mig med aktiviteter där min kropp får jobba och mina tankar är någon annanstans. Dansar bort mina bekymmer. Tar mig bort till den plats jag ska vara. Livet börjar inte förrän här är någon annanstans. Dripp, dripp, dropp ta mig långt långt bort.
Om två år från nu byter vi mönster på grund av nya erfarenheter och kronisk ledverk.
Kritiskt studerande de metoder som så tydigt var överreklamerade.
Badrumskaklets blanka yta omringar mig och förtvivlan ekar mellan väggarna.
Konsten har alltid överträffat verkligheten.
Påskhelgen har fyllt alla våra 5 sinnen och inte minst fyllt min mage med nudlar. Det blev en tre rätters påskmiddag+ferre hos Stina. Härliga människor och god mat. Sedan har jag också varit på en hiphop/house kurs på E-fyran. Hemskt jobbigt, men kul. Även hunnit med scrubs-marathon hos linnea. Gjort ovanligt mycket för att vara jag på ett lov. Känner mig trött och lite stolt över mig själv. Sprang psykrundan igår också och jag inser att jag har alldeles förskräcklig kondition. Men jag sprang i motvind och de var sjukt jobbigt. Kämpar med att kunna gå ner i spagat också.. ja de är mycket nu. På språng, på väg men inväntar min cykel som är ute utan mig.
Dansat så att svetten rann som floder från min panna och det ända jag vill är att aldrig någonsin sluta. Musiken som dunkar och får kroppens alla delar att röra sig i takt till musiken. Känna rytmen pulsera genom varenda cell. Och nu såhär efteråt har jag en helvetes verk i ryggen. Känner mig frisk och härligt trött i kroppen, men endå pigg på något sätt. Känner mig så frisk och levande trots snuvan som gör sig påmind från och till. Och ja nu har cykeln återvänt.
Men nu sitter jag här igen.. torsdag och med 4 dagar kvar av påsklovet. Skriver ner det här mest för att jag själv ska komma ihåg vad jag har gjort. Och ja igår tog jag min cykel och cyklade till A-torp till Kricke. En mysig kväll med film och fett. Ja det har varit ett välbehövligt lov som är på väg att ta slut. Med en härlig dag och ett härligt lov än så länge och fortsättningen ser ljus ut. Keep the good stuff going. För det går bra nu kompis, de går bra nu! En matthetskänsla infinner sig i min kropp och ett sug efter någonting att tugga på. Ska ta mig i kragen och masa mig ner för trappan och poppa popcorn och pophoppa ner i soffan framför en film.
PS. Se upp för Tom den tacklande Alzheimers patienten.
-”Who am I?” DS.
Helgen tillbringades i Luleå med shopp, hopp (BOunce) och trevliga människor. Två timmars bussresa till en plats dit våren ännu inte hunnit. Med humöret på topp omgavs jag av härliga människor. På okända gator med folk som pratade Lulemål och svarade på sina egna frågor. Aaaoh. Eller? Isen låg tjock på gatorna men inne i husen var det varmt och välkomnande. Musik, banankrig, vansinnes färd och annat.
Stan på dan, sen var det dags för helgens höjdpunkt -Bounce! Grymt bra, jag var helt slut efter föreställningen. Och jag satt ju bara i publiken, det var svårt att sitta stilla. Musiken dunkade ur högtalarna och dansarna gav allt på scenen. Helt klart en lyckad helg!
Nu har våren äntligen tagit sig hit från Oslo. Och jag hoppas den är här för att stanna. Drog ut sackosäcken på balkongen och satt där med en ask After Eight. Med solen i ansiktet och toner som flödade ur högtalarna inifrån rummet. En underbar känsla. Så med sommaren inom räckhåll och utan ett enda problem i värden ser jag solen försvinna bakom grannhuset. För det är så här det ska vara.
I want to take you out tonight but business girls prefer a drought
to draught in Indian bars and cars to stars of no good pop bands
like ours
Okej, en ny dag på nästa sida i boken, ett nytt kapitel? Nej, bara fortsättningen på igår. Idag är en annan dag. En fantastisk bra dag egentligen. Torsdagarna innehåller ju endast två lektioner varav den första försov jag mig till. Alltså blev den enda lektionen idag bild för min del. En härlig lektion i vanliga fall, men inte denna dag. Min fisk smet, gled ur mina händer och strecken, ja konturerna ville inte hålla samman. Pennan gör egna linjer och former på det sotiga pappret. Kniven slinter och skär av fiskens fener, ben och dess kontur. En skärande smärta i magen. Ja nu börjas det igen.
Förlåt. Jag gillar torsdagar egentligen, men just idag går inget bra. Och som vanligt skrattar vi åt mitt elände, och går å fikar på Kåffe In. Varma mackor i massor och de härliga ljuden från kaffekoppar och skedar. Men smärtan i magen gör sig påmind och jag sväljer Alvedon och hoppas på bättre tider.
Nu sitter jag här med min katt som har tratt (pga. kastrering) och väntar på fortsättningen. Väntar på en överraskning som jag själv ringde och beställde. Ja, jag var tvungen att begära att något skulle hända. Ge mig ett äventyr! Ta mig någonstans..
Vänder blad och upptäcker att fortsättningen står oskriven. Författaren har tagit en paus pga skrivkramp. Jag tar ett djupt andetag och väntar.. ser det tomma bladet sagta fyllas med ord.
We're born to lose but we live to win.
Efter en mindre evighet var det dags för den andra, eller som de nu var, den första och den enda lektionen för dagen.(Inte helt fyskam). Bild var ämnet och potatistryck var uppgiften. (Lekskola hejhopp!) Färg överallt, klet och alldeles flammigt skrek mönstret på papperet KKKKKK! Krig, kill, knulla, katastrof, kokain, kyla, ko, kastanj och kotlett. Min besvikelse, misslyckande och självkritik, finner Jonte roande. Jag hatar potatis! Och min mage skriker efter mat. Kön till matkön var alldeles för lång. Köpa mat från Ica ville Lina. Men nej, dit är det långt, jag har inte tillräckligt med pengar och då måste vi sitta i en snöhög och äta. Vi skulle ju fika! Men då gör vi de. Men då får jag ingen mat! Men då äter vi? Men jag vill fika! Lite smått hysterisk och tjurig som en treåring som inte fått mat, var jag förvirrad och otroligt hungrig. Tillslut bjöd Lina mig på mat på Kåffe in. (Tack Lina). Men ve och fasa vad ser jag på vägen dit? Jo, längdskidor! Detta betyder att de snart är våran tur, våran otur, olycka, misslyckas att dölja mina förtvivlade känslor inför detta och Jonte finner också denna gång min olycka väldigt rolig. Jag vet inte om ja ska skratta eller gråta. Så jag tycker lite synd om mig själv och skrattar åt det.
Det blev en trevlig lunch +fika.
Melodin av teskedar och kaffekoppar. Ett dovt mummel i ett mysigt café. Toner av skratt och skvaller. Ett moln av tankar och förslag. Trivs jag i sällskapet med ett leende som vägrar försvinna från mina läppar.
Vandrar vidare. Nu lyckligare, obekymrad, mätt och glad. Hittar en lustig lapp, en hand av trä och finner en förlorad vän. Vandrar hemåt på snötäckta vägar i ett kyligt norrland. Och finner min väg… min väg hem. Hemma på min gata i stan. Ett gult hus med vita knutar snötäckta tak och gräsmattor. Nakna träd och en ensam snöflinga virvlar ned om landar på min kind. Och jag hittar min väg. Mitt val av väg.. och den leder hem.
Sagan om igår. Helgen som varit har inte alls varit som planerat. Men å andra sidan vad blir någonsin som man tänkt det? Fredagen vaknade jag upp med en ovälkommen huvudverk som sedan har återkommit från och till. Efter huvudverkstabletter och några till timmars sömn blev man bjuden som ensam gäst på 22 års kalas. Fram dukat var 1 liter glasstårta, fingrar (år å dar sen man åt), kakor och massvis av godis. Självklart hade jag inte köpt nått paket än, så jag ljög å sa att jag glömt de hemma. (Fy på mig, måste köpa snarast! Ska bjuda på middag senare iaf). Efter att glufsat i sig mängder av socker så reagerade min kropp väldigt konstigt. Det börjar forsa tårar ur mina ögon och jag har ingen som helst aning varför. Arg och förvirrad på mitt egna känslomässiga utbrott ber jag om ursäkt alldeles för många gånger. Och denna underbara, snälla människa ger mig ett paket (som var meningen att ja skulle få på alla hjärtans dag) för att muntra upp mig. Jag får ett paket? Inte födelsedagsbarnet själv! Allt är en enda röra och jag vet inte om ja ska skratta eller gråta. Så ja gråter lite mer och skrattar åt mig själv.
Lördagen var sedan inte så mycket att prata om. Innehöll mycket sömn, god mat och väldigt mycket ved flygandes in i brasan. Värmen ledde till ännu mer huvudverk. Satte mig sedan ned för att försöka få ner allt, svart på vitt. Pussla ihop ord till meningar. Formulera och komma underfund med vad som egentligen hände. Men ingenting ville ta form i mitt huvud. Sagan om igår förblir suddig och mitt synfält förminskas pga. att tröttheten griper tag i mig.
Sedan efter en sömnlös natt full av förvirrade tankar, funderingar och en känsla i bröstet som gnager. Känner mig stressad och tvingad att åsta komma något.. men vad? Fortfarande förvirrad över varför jag grät, och hur jag ska få ur det ur mitt omedvetna. Mitt medvetna är omedvetet om den omedvetna känslan i det omedvetna medvetandet? Men försöker medvetet avlägsna denna undertryckta känsla. Måste skriva av mig, klottra ner otydliga bokstäver och förvridna krumelurer. Men sagan om igår vill inte fastna på papper.
Och sen är de plötsligt morgon och pappa rusar stressad in i mitt rum och säger att ja måste äta upp fiskbullarna som står framme. Yrvaken och vilsen utstöter jag ett förtvivlat gny och vänder mig i sängen. Halvvaken snurrar jag runt i täcket och känner stressen över att skriva ner, skriva ner, skriva ner tankar och förslag. Och fiskbullarna kallnar! Klockan är vid det här laget halv två och yrvaket lunkar jag ned för trappen. (Fiskbullar i dillsås, mums) Anja på tv, hejja Sverige! Får mig sedan ut just när solen går i moln. Traskar till Edda för att möta mamma och pappa som varit där ett tag. Får sig en kaka och traskar vidare med mamma som skrattar åt min fredagskväll. Sitter nu här med dunkande huvudverk och synfältet suddas sakta ut. Och sagan om igår börjar sakta ta from..
Ja nu har man tillslut lyckats. Efter ett psykiskt jobbigt sökande efter ett namn till bloggen. Han bli förbannad, trött, hungrig och redan less på sidan och på alla andra som redan tagit de som skulle bli mitt. Var nära på att ta ”allanamnvarupptagna.blogspot.com” de var ledigt iaf. Geggamojja (ett väldigt underskattat ord) var också upptaget till min förvåning. Inte för att de skulle bli Mitt bloggnamn, nej nej. Vad som skulle bli mitt, madeinsnow.
Känner mig lite efter i utvecklingen på den här fronten. Alla vana bloggare som redan fått sin publik och hyllande kommentarer. Vem skulle läsa min blogg? Fånga någon annans uppmärksamhet med slumpvalt utspridda bokstäver. Min dåliga grammatik och med mina egna tankar och förslag. Vem skulle läsa min blog?(blogg)? Eller hur var det nu igen?
Madeinsnow. Dramatisera och förvandla tankar, förslag och vardagliga händelser till ord. Kastar ut oförståeliga meningar med andra synonymer som krymper i sammanhanget. Tappar tråden och flyter iväg i mina egna tankar. Men vem vill läsa sånt?
Tänk stora ord som beskriver något jättebra, fantastiskt, underbart. Det var inte jag, men det är sånt man ska tala tyst om. Allt låter mycket bättre i tystnaden. Men jag längtar efter de där ljudet. Det som inte hörs. Ord är överskattade, inget ord stort nog att beskriva. Men jag skriver ändå. Tystnaden dånar i mina öron. Men det var inte jag. DET VAR INTE JAG!
Tjoller, svams och svammel, lögner, förakt och förvirring. Ja, en annan dag på nästa sida i boken och jag vet fortfarande inte någon annan utväg. Ett moln av tankar och förslag? Men vem skulle vilja läsa sånt? Vad jag tror och tycker. Vem vet, vem vet. Men ord är fortfarande överskattade, men jag skriver ändå.
