Sagan om igår. Helgen som varit har inte alls varit som planerat. Men å andra sidan vad blir någonsin som man tänkt det? Fredagen vaknade jag upp med en ovälkommen huvudverk som sedan har återkommit från och till. Efter huvudverkstabletter och några till timmars sömn blev man bjuden som ensam gäst på 22 års kalas. Fram dukat var 1 liter glasstårta, fingrar (år å dar sen man åt), kakor och massvis av godis. Självklart hade jag inte köpt nått paket än, så jag ljög å sa att jag glömt de hemma. (Fy på mig, måste köpa snarast! Ska bjuda på middag senare iaf). Efter att glufsat i sig mängder av socker så reagerade min kropp väldigt konstigt. Det börjar forsa tårar ur mina ögon och jag har ingen som helst aning varför. Arg och förvirrad på mitt egna känslomässiga utbrott ber jag om ursäkt alldeles för många gånger. Och denna underbara, snälla människa ger mig ett paket (som var meningen att ja skulle få på alla hjärtans dag) för att muntra upp mig. Jag får ett paket? Inte födelsedagsbarnet själv! Allt är en enda röra och jag vet inte om ja ska skratta eller gråta. Så ja gråter lite mer och skrattar åt mig själv.
Lördagen var sedan inte så mycket att prata om. Innehöll mycket sömn, god mat och väldigt mycket ved flygandes in i brasan. Värmen ledde till ännu mer huvudverk. Satte mig sedan ned för att försöka få ner allt, svart på vitt. Pussla ihop ord till meningar. Formulera och komma underfund med vad som egentligen hände. Men ingenting ville ta form i mitt huvud. Sagan om igår förblir suddig och mitt synfält förminskas pga. att tröttheten griper tag i mig.
Sedan efter en sömnlös natt full av förvirrade tankar, funderingar och en känsla i bröstet som gnager. Känner mig stressad och tvingad att åsta komma något.. men vad? Fortfarande förvirrad över varför jag grät, och hur jag ska få ur det ur mitt omedvetna. Mitt medvetna är omedvetet om den omedvetna känslan i det omedvetna medvetandet? Men försöker medvetet avlägsna denna undertryckta känsla. Måste skriva av mig, klottra ner otydliga bokstäver och förvridna krumelurer. Men sagan om igår vill inte fastna på papper.
Och sen är de plötsligt morgon och pappa rusar stressad in i mitt rum och säger att ja måste äta upp fiskbullarna som står framme. Yrvaken och vilsen utstöter jag ett förtvivlat gny och vänder mig i sängen. Halvvaken snurrar jag runt i täcket och känner stressen över att skriva ner, skriva ner, skriva ner tankar och förslag. Och fiskbullarna kallnar! Klockan är vid det här laget halv två och yrvaket lunkar jag ned för trappen. (Fiskbullar i dillsås, mums) Anja på tv, hejja Sverige! Får mig sedan ut just när solen går i moln. Traskar till Edda för att möta mamma och pappa som varit där ett tag. Får sig en kaka och traskar vidare med mamma som skrattar åt min fredagskväll. Sitter nu här med dunkande huvudverk och synfältet suddas sakta ut. Och sagan om igår börjar sakta ta from..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar