A little death around the eyes

Sömnlös natt pga. katt. Och när man rusar in i klassrummet 5 minuter försent för att tåget kom, sitter alla som stora frågetecken och en förvirrad tant säger åt oss att läsa något som ingen lyckas uppfatta. För vår finska psykologi lärare är sjuk och allt jag kan tänka på är sovmorgonen jag kunde ha fått. Sova, sova, min mjuka säng, sömn! Vi satte oss i hörnet och i väntan på bättre tider pratade vi om framtiden. Inriktningar, frågor och en del svar om vägval. Vilket val av väg ska man välja? Min väg? Mina val överskrider poängstrecket, är det okej?

Efter en mindre evighet var det dags för den andra, eller som de nu var, den första och den enda lektionen för dagen.(Inte helt fyskam). Bild var ämnet och potatistryck var uppgiften. (Lekskola hejhopp!) Färg överallt, klet och alldeles flammigt skrek mönstret på papperet KKKKKK! Krig, kill, knulla, katastrof, kokain, kyla, ko, kastanj och kotlett. Min besvikelse, misslyckande och självkritik, finner Jonte roande. Jag hatar potatis! Och min mage skriker efter mat. Kön till matkön var alldeles för lång. Köpa mat från Ica ville Lina. Men nej, dit är det långt, jag har inte tillräckligt med pengar och då måste vi sitta i en snöhög och äta. Vi skulle ju fika! Men då gör vi de. Men då får jag ingen mat! Men då äter vi? Men jag vill fika! Lite smått hysterisk och tjurig som en treåring som inte fått mat, var jag förvirrad och otroligt hungrig. Tillslut bjöd Lina mig på mat på Kåffe in. (Tack Lina). Men ve och fasa vad ser jag på vägen dit? Jo, längdskidor! Detta betyder att de snart är våran tur, våran otur, olycka, misslyckas att dölja mina förtvivlade känslor inför detta och Jonte finner också denna gång min olycka väldigt rolig. Jag vet inte om ja ska skratta eller gråta. Så jag tycker lite synd om mig själv och skrattar åt det.

Det blev en trevlig lunch +fika.

Melodin av teskedar och kaffekoppar. Ett dovt mummel i ett mysigt café. Toner av skratt och skvaller. Ett moln av tankar och förslag. Trivs jag i sällskapet med ett leende som vägrar försvinna från mina läppar.

Vandrar vidare. Nu lyckligare, obekymrad, mätt och glad. Hittar en lustig lapp, en hand av trä och finner en förlorad vän. Vandrar hemåt på snötäckta vägar i ett kyligt norrland. Och finner min väg… min väg hem. Hemma på min gata i stan. Ett gult hus med vita knutar snötäckta tak och gräsmattor. Nakna träd och en ensam snöflinga virvlar ned om landar på min kind. Och jag hittar min väg. Mitt val av väg.. och den leder hem.

Sagan om igår

Sagan om igår. Helgen som varit har inte alls varit som planerat. Men å andra sidan vad blir någonsin som man tänkt det? Fredagen vaknade jag upp med en ovälkommen huvudverk som sedan har återkommit från och till. Efter huvudverkstabletter och några till timmars sömn blev man bjuden som ensam gäst på 22 års kalas. Fram dukat var 1 liter glasstårta, fingrar (år å dar sen man åt), kakor och massvis av godis. Självklart hade jag inte köpt nått paket än, så jag ljög å sa att jag glömt de hemma. (Fy på mig, måste köpa snarast! Ska bjuda på middag senare iaf). Efter att glufsat i sig mängder av socker så reagerade min kropp väldigt konstigt. Det börjar forsa tårar ur mina ögon och jag har ingen som helst aning varför. Arg och förvirrad på mitt egna känslomässiga utbrott ber jag om ursäkt alldeles för många gånger. Och denna underbara, snälla människa ger mig ett paket (som var meningen att ja skulle få på alla hjärtans dag) för att muntra upp mig. Jag får ett paket? Inte födelsedagsbarnet själv! Allt är en enda röra och jag vet inte om ja ska skratta eller gråta. Så ja gråter lite mer och skrattar åt mig själv.

Lördagen var sedan inte så mycket att prata om. Innehöll mycket sömn, god mat och väldigt mycket ved flygandes in i brasan. Värmen ledde till ännu mer huvudverk. Satte mig sedan ned för att försöka få ner allt, svart på vitt. Pussla ihop ord till meningar. Formulera och komma underfund med vad som egentligen hände. Men ingenting ville ta form i mitt huvud. Sagan om igår förblir suddig och mitt synfält förminskas pga. att tröttheten griper tag i mig.

Sedan efter en sömnlös natt full av förvirrade tankar, funderingar och en känsla i bröstet som gnager. Känner mig stressad och tvingad att åsta komma något.. men vad? Fortfarande förvirrad över varför jag grät, och hur jag ska få ur det ur mitt omedvetna. Mitt medvetna är omedvetet om den omedvetna känslan i det omedvetna medvetandet? Men försöker medvetet avlägsna denna undertryckta känsla. Måste skriva av mig, klottra ner otydliga bokstäver och förvridna krumelurer. Men sagan om igår vill inte fastna på papper.

Och sen är de plötsligt morgon och pappa rusar stressad in i mitt rum och säger att ja måste äta upp fiskbullarna som står framme. Yrvaken och vilsen utstöter jag ett förtvivlat gny och vänder mig i sängen. Halvvaken snurrar jag runt i täcket och känner stressen över att skriva ner, skriva ner, skriva ner tankar och förslag. Och fiskbullarna kallnar! Klockan är vid det här laget halv två och yrvaket lunkar jag ned för trappen. (Fiskbullar i dillsås, mums) Anja på tv, hejja Sverige! Får mig sedan ut just när solen går i moln. Traskar till Edda för att möta mamma och pappa som varit där ett tag. Får sig en kaka och traskar vidare med mamma som skrattar åt min fredagskväll. Sitter nu här med dunkande huvudverk och synfältet suddas sakta ut. Och sagan om igår börjar sakta ta from..

Ja, hur var de nu igen?

Ja så var man här då, långt efter alla andra. Blog? Jo tillslut så lyckades man komma på nått namn ingen annan ville ha.

Ja nu har man tillslut lyckats. Efter ett psykiskt jobbigt sökande efter ett namn till bloggen. Han bli förbannad, trött, hungrig och redan less på sidan och på alla andra som redan tagit de som skulle bli mitt. Var nära på att ta ”allanamnvarupptagna.blogspot.com” de var ledigt iaf. Geggamojja (ett väldigt underskattat ord) var också upptaget till min förvåning. Inte för att de skulle bli Mitt bloggnamn, nej nej. Vad som skulle bli mitt, madeinsnow.

Känner mig lite efter i utvecklingen på den här fronten. Alla vana bloggare som redan fått sin publik och hyllande kommentarer. Vem skulle läsa min blogg? Fånga någon annans uppmärksamhet med slumpvalt utspridda bokstäver. Min dåliga grammatik och med mina egna tankar och förslag. Vem skulle läsa min blog?(blogg)? Eller hur var det nu igen?

Madeinsnow. Dramatisera och förvandla tankar, förslag och vardagliga händelser till ord. Kastar ut oförståeliga meningar med andra synonymer som krymper i sammanhanget. Tappar tråden och flyter iväg i mina egna tankar. Men vem vill läsa sånt?
Tänk stora ord som beskriver något jättebra, fantastiskt, underbart. Det var inte jag, men det är sånt man ska tala tyst om. Allt låter mycket bättre i tystnaden. Men jag längtar efter de där ljudet. Det som inte hörs. Ord är överskattade, inget ord stort nog att beskriva. Men jag skriver ändå. Tystnaden dånar i mina öron. Men det var inte jag. DET VAR INTE JAG!

Tjoller, svams och svammel, lögner, förakt och förvirring. Ja, en annan dag på nästa sida i boken och jag vet fortfarande inte någon annan utväg. Ett moln av tankar och förslag? Men vem skulle vilja läsa sånt? Vad jag tror och tycker. Vem vet, vem vet. Men ord är fortfarande överskattade, men jag skriver ändå.