Regnet det bara öser ner och jag bara väntar på att den där dagen ska komma. Dagen då jag lyfter och lämnar allt bakom mig. Bara två dar kvar tills jag kan ligga å sola på en strand i Medelhavet. Men just nu är jag fast i den gråa vardagen och regndroppar forsar ned för mina fönster och smattrar på taken. Ganska mysigt egentligen men nu kunde de få sluta tycker jag.
Har suttit uppe på CaféViktora och fikat med Evelina och haft utsikt enda bort till dit dimman och molnen hopade sig. Men jag trivdes i regnet. Smatter, smatter på mitt paraply och jag nynnade på "regnet det bara öser ned" och andades in den friska luften. Men de är mycket nu och det ska bli skönt att komma ifrån allt. Inte behöva tänka ut vad man egentligen vill och hur man ska lösa nästa problem. Så jag sysselsätter mig med aktiviteter där min kropp får jobba och mina tankar är någon annanstans. Dansar bort mina bekymmer. Tar mig bort till den plats jag ska vara. Livet börjar inte förrän här är någon annanstans. Dripp, dripp, dropp ta mig långt långt bort.
Om två år från nu byter vi mönster på grund av nya erfarenheter och kronisk ledverk.
Kritiskt studerande de metoder som så tydigt var överreklamerade.
Badrumskaklets blanka yta omringar mig och förtvivlan ekar mellan väggarna.
Konsten har alltid överträffat verkligheten.
